En vädjan till alla gamla tanter där ute
Jag och Jonah står längst bak i kön som verkar vara evighetslång och han leker med mina nycklar.
Jag vet att han bara kommer leka med dom där färglada grisarna jag fick av en elev för något år sedan (jag kommer aldrig glömma henne för det) någon minut till, det både syns på hans händer och sen känner jag honom.
Jag är hans mamma, hallå.
Sakta sakta ringlar sig kön framåt och jag önskar jag bara kunde gå därfrån för den där oroande mamma känslan blir allt starkare, och jag vet att snart kommer skriken, men jag MÅSTE köpa den här presenten.
Vi är bjudna på fest och jag vill inte komma dit utan en present, och har jag varit smart nog att vänta med det här till sista minuten måste jag vara smart nog att överleva det också.
Det har varit en lång dag för mig och Jonah, han har vägrat att sova trots mina ihärdiga försök och vi har varit både på pappas jobb och bibblan och röda korset och jag har gått alldeles för mycket mot vad jag borde.
Så jag förstår att han är otålig, det är jag också, men vuxna människor (och speciellt mammor) får inte lägga sig på golvet och skrika fast dom vill, som barn kan.
Plötsligt, men inte oväntat, så kommer det.
Skriken.
Gråten.
Kastandet med nycklar.
Sparkarna.
De röda kinderna och svettiga lockarna.
Jonah är trött och rosenrasande och alla på HM vet om det.
Jag bär honom i min famn när vi kommer fram till kassan.
Inte för att det hjälper men för att han iallafall inte ska sitta ensam i vagnen och gråta och riskera att ramla ut eftersom han prompt måste sparka rätt mycket.
Det är tungt, jag är gravid i v 39 och min son väger över 13 kg och vill inte vara stilla i min famn samtidigt som jag ska betala och försöka be om en presentpåse som dom tydligen inte har och sen ska jag dessutom få ner allt i vagnen och rulla ut igen.
Tjejen i kassan är ung och säger inte mycket, hon gör mig snarare nervös och lite arg nästan fast man inte får bli det, speciellt inte på människor som faktiskt inte säger något.
(Skyller här på att jag är gravid i v 39 som jag sa)
Men jag känner mig ivägen.
och det ska ingen med barn behöva känna sig.
När jag vänder mig om står dom där, tanterna.
Dom ler.
Deras huvuden är lite på snedden och dom gör mig varm inombords.
Jag ser att dom skulle vilja ta över.
Dom skulle vilja avlasta, hjälpa till.
Deras leenden säger allt till mig, och förmodligen ingenting till dom som inte själv har barn och har varit i samma sits.
Vi säger ingenting till varandra men jag ler tacksamt tillbaka och känner mig starkare.
inte ivägen längre.
Utan sedd.
Snälla alla gamla tanter, ni förstår inte vad era förstående leenden gör för oss stressade och rätt så rädda mammor ibland.
Forstätt le mot oss och visa oss den förståelse som hjälpte mig ut ur HM häromdagen med en skrikande 1 åring på armen.
Jag är er evigt tacksam.