hosfamiljenlindberg.blogg.se

För mig är det här med mat och småbarn inget problem. Ändå är det de för typ alla andra på hela jorden. Många barn har svårt att äta och jag förstår att det är ett problem både för barnen och de vuxna, men alla andra, vad bråkar man om egentligen?

Ni skulle kanske köpa en sådär haklapp som fångar upp maten åt er son?
Jotack en sån skrikfälla har vi och den har funkat sammanlagt 2 gånger när han förmodligen var sjuk eller bara allmänt borta. Och den räddade inte kläderna från hans vilda "nu-ska-jag-kasta-filen" armar heller.

Nej nu tar jag bort maten för du har ingen haklapp och då får du inte äta banan.
Hahahahahahahahaha. Jonah äter frukt konstant överallt och hatar haklapp. Igår hittade jag en gammal banan i leksakalådan och ännu en bredvid tv bänken. När vi packade inför jul la hans själv ner ett gammalt äppelskrutt i resväskan, nöjd och belåten.

Om ni ger honom en sådär bebis-pipmugg så kommer han ju lära sig dricka ur den med tiden.
Ja säkert, men nu gillar Jonah att dricka ur glas och jag tänker inte lägga extra pengar jag inte har på en mugg som bara passar bebisar dessutom. Nu är han ju dessutom ingen beis längre utan ett barn på 15 månader.

 

Det är väldigt viktigt att det inte finns leksaker på matbordet, utan att barnet fokuserar endast på maten.

Om jonah aldrig skulle fått leka med en leksak när han åt mat skulle han förmodligen väga 5 kg och aldrig svalt en grönsak.

 

jonahs mamma älskar läsk, saft, mjölk och juice. Vi dricker för det mesta vatten, för inga småbarnsföräldrar har råd att ha allt det goda hemma som mamman vill, men när vi har det, får alla dricka. Dessutom vägrar jag tro att juice inte är nyttigt även för små barnmagar.

Min personliga favorit är ändå samtalen i alla de där föräldra eller mamma grupperna på Facebook som du är så glad när du går med i men sen efter några veckor ångrar bittert att du ens tittat på. 
Råd till dig: låt dom sitta och ge råd till varandra i fred om du inte absolut måste gå med i en grupp för att du är dödshotad annars.
Hur gör ni med mat och tv, var det en mamma som frågade en gång. Hennes familj hade oerhörd disciplin på sin mat och tillochmed fredagsmyset intogs i köket innan man gick och myste lite framför tvn.
Jo, hur vi gör. Ibland Vill vi äta framför tvn. Då gör vi det. Vill Jonah inte äta upp sin frukost vid bordet har beprövad forskning i ämnet visat att han äter upp den framför tvn.
För mig är det som sagt verkligen ingen big deal.
Och ärligt,  fredagsmys vid köksbordet?  Det är väl noll mys med det om man ska vara ärlig.
Jonah äter där han äter, när han äter.
Igår åt han mat under vardagsrumsbordet samtidigt som han ,hör och häpna, såg på tv.

Ibland matar jag honom helt utan att han märker det när han ser på tv, och det är säkert hemskt att han missar chansen att lära sig äta själv just den lunchen men tack och lov att han äter och växer.

För precis så känner jag med mat, och barn. Tack och lov om dom äter, och växer, som dom ska.

Det finns gott om tid för att lära sig äta "rätt", Att inte kladda, inte kasta, inte skrika och inte slå med besticken så mamma får tinnitus och porslinet går sönder.

Men det finns bara ett nu, och det är nu som de små måste växa, ta in mest näring och lära sig att mat är kul.

Jag blev itvingad riktigt äcklig tjock korv en gång i min barndom. Av någon jag knappt kände, ensam i ett stort rum på min mammas jobb. Jag fick inte gå förrän den var uppäten.

Jag har aldrig någonsin frivilligt lagat den maten igen.

 

Så hemma hos oss ser vi på mat precis som den är.

Inte ett tillfälle att visa makt eller försöka få små barn att verka vuxna.