De första skolfotot
Det är fredag kväll, Erik jobbar och barnen sover.
Jag har alltså all tid i världen att göra sånt som jag vill göra på, men ändå är det samma visa som varje fredagkväll det här händer.
Jag är så TRÖTT.
så trött så trött så jag sitter bara här och snart kommer jag gå upp och lägga mig bredvid min snarkande bebis och somna för natten.
Well, jag antar att fredagkvällarna ändras när man blir lite äldre.
I tisdags var det skolfotografering på Jonahs dagis och jag var så nervös för hur det här skulle gå.
Vi startade med gruppkortet och jag satt med Jonah i knäet och bara önskad att fotografen skulle sluta mecka med kameran och fota någon gång, och hon hann faktiskt fota innan han hoppade ner och sprang fram till bilarna.
De enskilda kortet var jag nästan inställd på skulle bli svårt men min son förvånade mig verkligen genom att sitta still på den där stolen iallafall 10 sekunder åt gången.
Emellanåt hämtade han olika bilar som fick vara med på korten men det är ju helt okej.
Igår fick vi korten digitalt och även om alla var fina var det här verkligen min favorit.
Det är så mycket jonah över det här kortet på något sätt.
Jag har det som bakgrundsbild på telefonen och varje gång jag öppnar den bara skrattar jag.
Ett skratt fullt av kärlek, precis som det här kortet.
Min älskade älskade knasboll.
