6 år av glädje
För 6 år sedan träffade jag den man som skulle förändra en stor del av mitt liv.
Jag var och hade varit på en svår plats i mitt liv sedan en tid tillbaka och var en väldigt osäker person.
Rädd.
Rädd för att inte bli älskad, rädd för att bli lämnad. Rädd för att bli skadad och sårad. Rädd för att bli övergiven.
Men jag träffade Erik en rätt så grå och mulen dag i Stockholm och jag minns att vi gick genom hela gamla stan och jag frös men försökte att inte säga något och vi stannade för kaffe på MAX till slut vilket jag var oerhört tacksam för.
Vi skrattade och såg på skridskoåkare och jag var så nervös att han trodde jag hade tråkigt vilket var totala motsatsen till hur jag hade det.
Jag blev förälskad i Erik så fort vi träffades. Kanske till och med innan. Kanske redan i hans första meddelande.
När han skrev att jag kunde ringa men glömde bifoga numret så jag fick leta reda på det själv.
Jag minns första gången jag hörde hans röst på riktigt och inte bara läste vad han skrev på en skärm.
Jag minns första kramen hejdå.
Jag minns första gången jag kom till Eskilstuna, vilket också var första gången jag åkt tåg själv. Det fick ett oväntat stopp i Sala och jag minns hur nervös jag var hela tiden ändå tills vi möttes på stationen och då blev det bara värre.
Jag minns avskeded efter första hela veckan ihop och hur jag totalt bröt ihop i bilen efter att vi lämnat honom i hans lilla studentrum på 12 kvadrat som jag ibland saknar så sjukt mycket.
Jag minns hur han skrev att hans hjärta var fort knox och att jag var den enda som hade nyckeln och att jag typ ÄLSKADE det meddelandet.
Jag minns när han pyntat hela min lägenhet med tända ljus och bara saker som jag älskar: nacho chips, salsa, rosor, chokladflingor och vitt bröd.
Jag minns när vi tog långpromenader ändå till Tuna park och jag blev så yr så vi fick köpa mat på MAX för att jag inte skulle svimma.
Jag minns när han friade bredvid den vita soffan från second hand som han sen sparkade sönder när han spelade tvspel en gång.
Jag minns hur vi stod på balkongen till vår första lägenhet och drömde om framtiden.
Jag minns den morgonen när jag fick reda på att jag väntade Jonah och pirrig låg bredvid Erik i sängen och väntade på att han skulle vakna så jag fick berätta att han skulle bli pappa.
Jag minns när vi vilade på BB efter att Inez fötts och jag fick hålla hans hand samtidigt som jag hade Inez så varm i min famn.
Jag minns hur han för någon vecka sedan hade köpt en underbar klänning åt mig när jag var på jobbet bara för att.
Det har hänt så mycket på 6 år. Vi har fått 2 underbara barn, ett hus på landet, ett fantastiskt bröllop. Vi har rest, till gotland och london och flera vändor runt i sverige som jag knappt kan räkna. Vi har båda pluggat klart och en av oss har iallafall skaffat körkort. Jag skulle kunna rabbla upp så mycket mer men det är ovidkommande.
Trots allt som hänt på den tiden får jag fortfarande fjärilar i magen när jag vet att Erik är påväg hem. Människor säger att sånt går över men det tror jag inte på.
Innan jag träffade dig Erik var jag väldigt sorgsen, du vet mer än någon annan.
Du ger mig glädje varje dag som ingen annan kan göra.
Dina ordvitsar som passar gamla gubbar, dina skålar med popcorn som alltid är för stora egentligen, din galna hipsterdans och sättet du skrattar åt mig i sömnen när jag försöker prata med dig om något viktigt.
Sedan jag första gången svarade på ditt meddelande sittandes i min soffa i lägenheten i Gimo har jag aldrig slutat längta efter att du ska höra av dig.
Jag älskar dig.