Konsten att knyta an till ett barn
Nu har det varit tyst på bloggen ett tag och det finns en miljon skäl till det och säkert ännu fler.
Av uppenbara skäl har jag varken ork eller tid att berätta om det här, men livet som nybliven mamma har inte varit jättelätt för mig den här gången och bloggen har fått ligga på is lite.
Det finns dessutom inte så jättemycket rolig att säga om proppar i ben som man måste sitta på akuten i 3 dagar för eller en bebis som inte vill gå upp i vikt och mest gillar att kräkas när mamma tvingar i mer mat.
Och tvinga i mer mat gör mamman eftersom hon är mamma. Punkt.
Men en sak jag tänkt på, och som oroat mig när Inez föddes, var anknytning.
Det talas så mycket om det, på alla kurser du ska gå och i alla tidingar du läser när du väntar ditt barn.
Du måste se till att anknytningen blir bra med ditt barn.
Det var inte jättelätt för mig.
Inez föddes väldigt snabbt och jag hann knappt med att tänka från det att vattnet gick hemma i sovrummet tills dess att hon bara 2 timmar senare var född på BB och vi låg och andades ut.
( Och åt twist, eftersom det var mitt segergodis jag köpt och tagit med till BB då jag tycker BB brickan är liiiiiite fattig på godsaker och lite överrik på macka )
Det i sig skapade en knäpp stress i min hjärna, för jag hade nog gärna hängt med lite mer på vad som skulle hända.
( och jag hade nog gärna fått bedövning hallå. Jag är inte en av dom som vill utforska "den naturliga smärtan" och allt annat bullshit man kan hitta på för att göra livet svårare än det redan är )
Sen var det de här med amningen. Jag ammade Jonah i typ 10 månader eller något, och hade tänkt göra samma sak med Inez men det fungerade inte för oss den här gången.
Min lillskrutta ville inte gå upp i vikt.
Jag TRODDE allt gick bra, i en månad eller så, och visst gick hon upp i vikt men inte mycket. Och när vi väl börjat ge flaskmat fanns det ingen återvändo för oss.
Först gjorde det mig ledsen.
Lättad.
Glad.
Rädd.
Förtvivlad.
Egoistisk.
Jag har känt alla känslor man kan kring att mata sitt barn tror jag, men nu har jag kommit till ro.
Det är mysigt att amma, visst är det, men det fungerade inte för oss, det hade hänt för mycket, jag var för stressad, hon gick inte upp i vikt..
Och nu fungerar det.
Det är det viktigaste.
Förrutom allt det, så var det Jonah.
De här gången när jag kom hem från BB hade jag inte bara ett nytt litet liv att tänka på, jag hade en storebror hemma som hade saknat oss och som vi hämtade hemifrån min bror full med sylt och pannkaka och som vi aldrig ville sluta krama.
Så mycket tid de senaste 3 månaderna har gått åt till att ta hand om honom att jag ibland vart rädd att jag glömt inez.
Han har utvecklats så mycket, börjat prata, springa, leka med bilar, gå på dagis, klappa katter, och under tiden har Inez mest hängt på min arm eller legat och sovit.
Jag har burit med henne överallt under tiden som jag tagit hand om Jonah och det har skrämt mig.
Att jag inte gett henne samma fokus som jag gav Jonah när han var liten.
Och sen alla känslor.
För i ärlighetens namn, har det inte känts samma med inez som med Jonah.
Och i början var jag rädd för det.
Rädd för att jag var en dålig mamma som bara kända vissa känslor för ett av mina barn, som älskade ett barn SÅ mycket, och jag var rädd att det alltid skulle vara så.
Men efter underbara telefonsamtal med min syster och mycket tankar har jag insett att det inte är så.
Det här händer nog alla som blir 2 barns föräldrar.
Du kan inte, och du kommer inte, älska bara ett barn.
Men hur konstigt vore det inte om du kom hem med ett nyfött barn från BB och kände exakt samma sak när du såg på det, som du känner när du ser på ditt barn du redan känt i 18 månader.
Jag har varit rätt för att aldrig kunna anknyta till inez på grund av allt det här, men det är inte sant, och det är det jag i ett rörigt inlägg vill försöka förklara.
Det är ovanligt, läskligt, fantastiskt och massa fler saker att få barn, och ännu mer så när du får ett till, men det är alltid olika och man får inte glömma det.
Inez är en underbar tjej som jag håller på att lära känna, och som jag för varje dag som går älskar lite mer.
För varje dag som går visar hon mig mer av sin personlighet, och hon och Jonah är inte någon av dom mer älskad av mig än den andra är.
Jag älskar dom bara på olika sätt, eftersom jag känner dom som två olika personer.
