hosfamiljenlindberg.blogg.se

"Dom är verkligen perfekta föräldrar".
Aj.
Meningen kändes rakt som en knytnäve i magen.
Nej, du har rätt, det finns absolut inget fel i meningen ovan. Man får säga så, man får tillochmed tänka så om människor, och det vet jag ju att alla gör.
Tänker om andra människor alltså.
Det var inte det som gjorde ont.
Det som gjorde ont var, att om dom är perfekta, vad är jag då?

Jag vet vad en perfekt föräldrar är.
Det är en förälder som alltid ser bra ut, och även när dom inte hinner göra sig iordning ser bra ut. Inte går ut med kräk på tröjan eller bebiskiss på byxorna tillexempel.
(Jag erkänner, det händer. Hur många par byxor äger man som vuxen egentligen)

Det är en förälder som inte skriker åt sina barn, för det behövs helt enkelt inte. Dom är alltid lugna och slår aldrig handen i bordet eller kastar leksaker eller gråter eller visar några andra "negativa" känslor. Och ja, skulle dom gråta så gråter dom av glädje för sina perfekta barn och inte alls över att klockan är halv 3 på natten och dom inte fått sova inatt heller och allt dom vill är att blunda lite men deras 1 åring vill slå med en bil på tvn.

Det är en förälder vars barn lyssnar och inte vägrar eller trotsar (jag tror inte på ordet trots men låt oss spara det till ett annat inlägg) och absolut inte kastar mat på golvet eller har sönder glas med flit. Och har dom det säger förälder absolut till och försöker inte släta över det med saft och tv så dom kan damsuga upp i lugn och ro.

En sån förälder skäller inte på sin partner för onödiga struntsaker, eller för att hon bara känner sig ful och vill äta godis.

En sån förälder hinner alltid ha lite egentid och bra kontakt med vänner.

En sån förälder har alltid ett städat hus utan blöjor på golvet och smutstvätt i högar på golvet. Disken diskas upp direkt och det är alltid nya lakan i sängen som man hunnit hänga ute så dom luktar fräscht. En sån förälder skulle aldrig gömma bebisspyfläckar på soffan med kuddar eller skjuta in skräpet under soffan för att plocka upp det när gästerna gått.

Känner ni igen er?
Inte jag.
Jag är tvärtemot allt.
Och först gjorde det mig ledsen och sen stolt och sen ledsen igen .

Ledsen för att jag inte är en perfekt mamma.
Stort för att jag är det. För perfekt är inget nån nånsin kan vara. Och en perfekt mamma är inte det som nämns här ovan. En perfekt förälder älskar sitt barn, trots stök och ibland skrik och smutsiga kläder och sena dagislämningar.
En perfekt förälder gör så gott den kan. Driven av kärlek till sitt barn.
Och sen blev jag ledsen, för insikten att alla inte förstår det. Att alla inte ser hur föräldrar (som jag och du och din granne) kämpat varje dag 1000 gånger i timmen för att ta hand om våra barn.

Och vi gör det perfekt.
Med eller utan bebissnor på tröjan.

Jag kan inte sova för allt jag tänker på är ordet perfekta föräldrar och mina värktabletter gör att det kliar på hela kroppen, men jag ska försöka lite till.
Om inte annat får jag ligga här och njuta av mina barns snarkningar