ensam i ett kontorsrum
Ja, här sitter jag nu.
Inne i ett litet litet rum på sonens förskola uppkrupen i en soffa som faktiskt är rätt så bekväm.
Ensam.
Okej, inte helt ensam, Inez ligger i sin bilbarnstol här bredvid mig och snarkar. Men ändå.
Vi började skola in Jonah för flera veckor sedan men det tog lång tid för honom att börja trivas på dagis.
Inte alls konstigt eftersom han är en väldigt blyg och försiktig kille som varit hemma med mamma i 20 månader.
Och inte alls konstigt eftersom hans mamma själv aldrig gillade dagis när hon var liten heller.
(Jag minns den gången pappa hämtade mig på dagis och jag utbrast: åh pappa, du är min hjälte, du räddar mig.alltid!")
Efter nån vecka var han iallafall där en heldag utan problem och precis då skulle vi åka på semester en vecka.
Superdålig tajming men det var bokat sedan långt innan och dessutom tänkte jag att en vecka inte är så farligt.
Den veckan blev över 2 veckor då förkylningen bröt ut i vårt hem och det är först idag vi kan vara tillbaka på plats igen.
Hur det gick?
Åh.
Jonah blev så arg när jag gick för att ta en kort promenad genom området och låta honom ensam bekanta sig med området igen.
Han skrek och skrek tills han satte sig i en lärares famn och satt där.
Nu gömmer jag mig här inne och väntar.
Vill mest stå och kika genom fönstret men vet att jag inte borde.
Borde passa på att vila men det är helt omöjligt.
Tänker jag inte på den söta killen ute på gården som är min son och bäst i världen så tänker jag på lilla Inez som ätit dåligt hela dagen och så blir jag orolig i hjärtat för det.
Livet som mamma antar jag.
Bjuder på ett inte så jätte smickrande kort på mig och barnen med det visar vad jag känner tror jag.
Man bär dom alltid, barnen. Även när man borde vila.
