hosfamiljenlindberg.blogg.se

 

Många gånger har jag ifrågasatt alla sociala medier vi har, och varför jag lägger ner så mycket tid på dom. 

Jag har flera gånger tagit bort facebook från telefonen för att jag insett att jag suttit och kollat mitt facebook flöde under tiden som Jonah lekt runt mina fötter och ivrigt sträckt mig en bok han velat läsa i typ en timme.

Och det är nog bra att jag känner lite så då, för inte ska facebook gå före att läsa en bok med min son, även om jag vill säga till alla att man inte är en sämst mamma om man kollar facebook när barnen är med för det gör nog ungefär alla och huvudsaken är att man älskar sitt barn.

Men, instagram har jag aldrig tvekat kring att ha kvar. Jag tycker verkligen om den tjänsten, och jag följer många vänner och företag och personer som inspirerar mig att bli lite bättre och ha lite roligare och allt det där braiga i livet som ingen vill missa.

Däremot har det börjat ta emot att lägga upp kort personligen, på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Det vill sig bara inte. Handen låser sig, ja självaste hjärtat låser sig lite.

Jag har tagit det perfekta kortet, ljuset är som alla stjärnkontons kort med miljoner följare, jag har lyckats fånga det där ögonblicket som är så perfekt att jag skulle toppa alla listor över perfekta hemmamammor och det behövs inte ens ett filter, men ändå.

 

Jag och jonah har mellis, han tar tag i det stora äpplet och biter en stor tugga så hela ansiktet försvinner bakom ett runt rött äpple som taget ur en disneyfilm och KLICK jag har sparat det i telefonen.

Den perfekta Mellisstunden en vanlig måndag.

 

Jag och Jonah är ute och leker i snön. Han pulsar sakta fram i sin stora overoll och mössan hänger lite för långt fram så bara delar av ögonen syns men han ser tydligen ändå och har tagit sats mot studsmattan. Jag står kvar vid ytterdörren och ser hur det sötaste lilla spår formas bakom honom och hans små försiktiga myrsteg, och KLICK så har jag sparat även det i telefonen.

Solen lyser perfekt och bilden är underbar.

 

Jag sitter ensam hemma och tittar igenom gamla kort på telefonen eftersom jag som vanligt när jag är ensam hemma saknar mina två killar så sjukt mycket som ingen annan människa kan sakna någon.

Jag hittar det sötaste korten, som erik tagit på bara honom och Jonah, någon gång på någong planering i kyrkan när jag trodde dom tittade på netflix men helt uppenbart tog hemliga kort istället. Dom tittar på mig genom den där skärmen som plötsligt inte verkar kunna rymma alla kärlek som jag upplever och jag vill bara dela med mig för hela världen av hur mycket jag älskar dom.

 

Jag är så kluven, för det finns fördelar med sociala medier som ingen annan generation än vår generation på allvar kan ta del utav. Som att all min och Eriks släkt från andra sidan sverige som vi tyvärr inte träffar så ofta, kan se hur vi mår och vad vi gör och hänga med i våra liv. Det är en sann välsignelse att kunna få dela det med dom.

Det finns stunder i livet, som är så dyrbara att ingen borde få se dom förrutom du.

Det finns kort, som hur perfekta dom än är, inte borde delas med hela omvärlden. Som borde sparar tills dina barn blir 30år och sitter hemma i din kökssoffa (Jag tänker mig att jag har en kökssoffa när mina barn är större, men helst skulle jag ha en just nu) och förundras över allt ni gjorde tillsammans.

Det finns kvällar med den du älskar som ingen borde få veta om förrutom ni två, och som ni sen kan titta tillbaka på och längta lite till när det är extra kallt ute eller inne och då kanske den där hemliga kvällen värmer upp vad det än är som är jobbigt.

 

Alla får göra som dom vill, men för mig är det nog så ändå.