Därför tror jag inte på trots
Om man känner mig väl så vet man att jag inte gillar ordet TROTS.
Jag tror inte på det.
Det finns inte.
Jag har en personlig favorit bland forskare och andra lärda inom barnomsorg och pedagogik och det är en man som heter Jesper Juul. Han är en av de klokaste människorna jag vet när det gäller barn och hur vi som vuxna ska bemöta dom. Om du inte har läst något av honom, googla på hans namn och läs några artiklar. ( Typ härifrån http://www.family-lab.se/artiklar_av_jesper_juul/bocker-av-jesper-juul/artiklar-av-jesper-juul/ )
Han menar att "trots" mer handlar om oss föräldrar och hur viktigt det är för oss att ha makten och bestämma.
För det är ju det som det handlar om.
När upplever du att ditt barn trotsar? När han vill klä på sig men du säger nej för du inte hinner och ni blir sena till dagis. När han vill hälla upp mjölken själv men du säger nej för du vet att han kommer spilla. När ni ska på fest men han tycker det är tråkigt och gråter hela tiden tills ni går ut. När han vill ha en kaka men du säger nej för ni snart ska äta middag. När ni ska sova för klockan är 7 men inget barn vill sova för det är ljust ute men ni ändå lägger er i sängen och blundar 1 timme tills alla somnat.
Det finns 1000 fler olika situationer men det kommer ner till en enda sak.
Ett barn "trotsar" när det inte får som det vill. Utan när du, som förälder, bestämmer något annat. När barnet känner att dess självständighet blir ifrågasatt.
Och förstå mig rätt, jag vet att man som förälder måste bestämma över barnet ibland. Jag vet hur jobbigt det är att hålla i ett barn som inte vill ta sin medicin eller som rycker så mycket med armarna när de ska ta blodprov att hela stolen blir rödprickig. Jag vet hur det känns att bära ett barn som slåss och sparkar och jag vet hur barnskrik över förlorade kakor låter.
Men jag har aldrig förstått varför man som vuxen måste ha så mycket kontroll, och varför det här med trots och makt är en så stor grejj. Nu tycker du kanske jag låter naiv, men jag har ett exempel från idag som för mig bara blev pricken över i:et när det gäller hela grejjen med "Trots".
Jag och Erk tog barnen på ett bröllop. Det var väldigt ambitiöst att tro att dom skulle sitta stilla under vigseln så jag gick rätt fort ut med Jonah och Erik kom ut med inez när brudparet sagt Ja.
Efter ceremonin blev vi bjudna på fika i trädgården utanför kyrkan och efter att ha hållt i en klängig och varm jonah ( Eftersom jag klädde honom i långbyxor och inte hans fotbollsshorts då han ju skulle vara finklädd ) alldeles för länge i kön till fikat bara för att tills hans stora sorg inse att det inte var köttbullar utan mjuka kakor man fick till fikat, så släppte jag ner honom och bestämde mig för att låta honom bestämma. Vi hade prövat telefonen, saft och allt annat men han kunde inte sitta stilla längre.
Han tog fart på engång och började försöka klättra upp för en stenmur.
Andra barn klättrade där och jag såg hur roligt det var, men han var för liten och jag var rädd att han skulle göra illa sig så jag tog ner honom.
Och tog ner honom.
Och tog ner honom.
Och tog ner honom.
Han var så arg. Så fort jag kom nära skrek han. Han slogs, sparkades, skrek, grät.
Riktiga tårar.
Jag såg hur ledsen han var, men jag kunde inte låta min snart 3 åriga son springa på lösa stenar tillsammans med betydligt äldre barn som vi inte kände.
Så vi satte oss på gräset och jag lät honom skrika.
Han slog mig, och skrek.
Och skrek.
Tills han plötsligt, krypande, la sig i min famn. Och hulkade.
Han grät så innerligt i min famn att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Såklart förstod jag honom. Jag förstod att han ville klättra och jag kunde inte säga att det var konstigt. Men i det här fallet såg jag faran och fick ta den maktkampen.
Men det han gjorde, var inte trots.
Det var ett försök att behålla sin självständighet ( Läs mer om det hos Jesper Juul ) .
Efter det hände ytterligare en ncident som jag inte orkar ta nu när han ville ha en leksak som inte var hans och tillslut kände jag:
NEJ.
Det här, är inte rätt mot honom.
Jag tog med honom på en tillställning som han inte visste något om, bland folk han inte kände, till en massa tanter som ville hälsa på honom och dessutom försökte jag få honom att vara tyst i en timme så mycket att han kastade bort en bil någonstans under kyrkbänkarna som vi aldrig hittade när vi skulle gå.
Så vi gick, han och jag. Vi gick till närmsta busstation och väntade på en buss som jag egentligen visste inte skulle komma men det visste ju inte han. Vi letade efter myror och körde med en leksaksbil.
Och allt var bra. Han var lycklig. Vi "KJAMADES", som han säger.
Jesper juul fick frågan får en förälder i en artikel om man kan undgå "trots" på något sätt.
Nej. Det var all han skrev. För det handlar om barnens utveckling av sin självständighet och sin vilja att göra saker själv.
Men man kan underlätta.
Genom att låta dom göra det.
En förälder frågade honom någonting om trots, jag kommer inte ihåg vad, men jag kommer ihåg hans svar.
" om du säger att du inte har tid att låta dina barn klä på sig själva, hälla upp sin egen mat och knyta sina skor, då får du ta dig den tiden. Den finns. "
Jag vill inte låta Pretto, men jag försöker.
och jag kommer inte säga att mina barn trotsar. Speciellt inte efter idag.
Jag kommer säga att mina barn utvecklas.
Och dom låter mig vara med, vilket gör mig oerhört tacksam varje dag.
